Jag vet inte vad som har hänt, vad jag har gjort eller vad jag ska göra. Känns bara som att jag inte känner dig längre, du har aldrig tid för mig och verkar inte bry dig så mycket om det och tror att jag ska försöka vara din närmsta vän för alltid? 
Alltså det finns en gräns och du har gått över den för länge sen. Jag har offrat så jävla mycket för dig, jag har berättat allt för dig. Varför lät du det bli så här? Varför lät du det gå så här långt?

Det finns ingenting att prata om, jag har ingenting att säga till dig om det här. Jag har sagt det förut och jag tänker inte hålla på och tjata om det, ditt liv liksom, du gör väl vad fan du vill. Men ta mig inte för givet, ta aldrig något för givet. Vi är fortfarande vänner men jag är less på att alltid komma i andra hand. Och då menar jag inte att bara du gör så mot mig, det är rätt många faktiskt, dom flesta.
Om ni läser det här kan ni ta och tänka på det, för jag vet att jag har så jävla rätt som det går att ha. 

Kommer inte prata om det här med någon, jag kommer inte svara om ni frågar mig irl så ni behöver ju inte göra det va. Jag orkar inte sitta och snacka skit som man gjorde i lågstadiet. Ni får tycka vad ni vill.

Du vet att jag skulle göra allt för dig. Det är jobbigt att sakna dig hela tiden..